Jag minns när domen kom från horätten, då var jag bara 15 år gammal. Jag stod på mammas jobb och var så himla nervös. Tillsammans med mammas jobbarkompis stod vi i förbutiken på Willys när mamma kommer gåendes. Jag kollar henne i ögonen och man ser att hon har gråtit. NEEEJ tänker jag då, detta får inte hända, jag orkar verkligen inte mer nu. Men så säger mamma : HAN FICK 4 ÅRS FÄNGELSE.

Jag visste då inte om jag hade hört rätt eller fel så jag höll istort sett på att svimma. Efter någon minut sätter vi på texten och då stod de om våldtäkten ÖVERALLT. På alla nyhets sidor på nyheterna på TV pratade om om de, och ni kan ju gissa om jag kände mig uttittad dagen efter domen då allt hade tryckts i tidiningarna? Även fast jag VISSTE att de inte var någon som visste att de handlade om mig. Samtidigt kände jag en sån lättnad.

Idag är han fri, vet inte vad han jobbar med eller vart han bor. Jag är alltid rädd när jag går ut, men tänker alltid "Ingen, absolut ingen kommer kunna göra mig illa igen" Jag är verkligen starkare än aldrig förr, fast jag i vissa fall bara vill lägga mig ner och sluta andas och hoppas på att jag inte vaknar.

Jag gick ut med de i aftonbladet 2008 med bild och namn och allt. Allt för att rättsystemet ibland tänker med rövhålet. Ni kan läsa artikeln HÄR så förstår ni precis hur jag menar.